Sida:Ur mitt liv.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
28

slaget. Vi tackade med ljudliga hurrarop och drogo vidare, stolta över lovorden från vår arméchef och arvtagaren till Preussens krona samt glatt beredda att följa honom i ytterligare strider.

Fälttågets fortsatta förlopp medförde emellertid endast marscher åt oss utan någon mera minnesvärd tilldragelse. Vapenstilleståndet, som inträdde den 22. juli, nådde oss i nedre Österrike omkring 40 km. från Wien. Då vi härifrån strax efteråt anträdde återmarschen till hemorten, följde oss en hemsk gäst, koleran. Först så småningom lämnade den oss, dock icke utan att hava krävt många offer i våra leder.

Vid Eger blevo vi stående några veckor. Under denna tid sammanträffade jag i Prag med min far, vilken såsom johanniterriddare verkade i ett lasarett på slagfältet vid Königgrätz. Vi läto icke detta tillfälle gå förbi utan att avlägga ett besök på vår store konungs slagfält. Huru förvånade blevo vi icke över att där, bredvid det minnesmärke, som preussiska staten efter befrielsekriget rest över den vid Prag stupade fältmarskalken greve von Schwerin, finna ett annat, som kejsar Josef II, en av Fredrik den stores beundrare, redan långt dessförinnan låtit uppresa till sin hjältemodige motståndares ära.

Minnet av besöket på detta slagfält stod under loppet av det sista kriget åter särskilt livligt för mig. En jämförelse mellan Preussens läge 1757 och Tysklands 1914 ligger nämligen nära till hands. Liksom det efter Prag följande Kollin, så nödgade vår stora offensivtankes misslyckande efter det på många segrar följande Marneslaget fosterlandet till en ödesdiger förlängning av striden för sin tillvaro. Men under det att utgången av den sjuåriga kampen visar oss ett mäktigt Preussen, skåda vi vid slutet av den sista fyraåriga, förtvivlade striden ett brutet Tyskland. Hava vi icke varit våra förfäder värdiga?

Den 2. september överskredo vi under fortsatt hemmarsch den böhmisk-sachsiska gränsen och därpå den 8.