de bulgariska trupperna från Dobrudscha. Allvarliga rapporter från de tyska militära myndigheterna vid macedoniska fronten rörande hållningen och stämningen bland de därvarande bulgariska trupperna föranledde oss slutligen att fortfarande där kvarlämna återstoden av det tyska infanteriet, tre bataljoner, och det ännu alltjämt talrika tyska artilleriet.
Samma resultat drabbade ett liknande bemödande från vår sida i Turkiet. Vår asiatiska kår hade på hösten 1917 tillsammans med de ursprungligen för fälttåget mot Bagdad avsedda turkiska fördelningarna transporterats till Syrien. Den betänkliga situationen på denna front tvingade oss i början av år 1918 att förstärka denna kår till ungefär dubbel styrka. Största delen av de härför bestämda trupperna togos från våra i Macedonien stående förband. Innan dessa förstärkningar nått sin nya bestämmelseort trodde vi oss kunna konstatera en väsentlig förbättring i läget vid den syriska fronten och satte oss därför i förbindelse med Enver Pascha i och för återförande av alla därvarande tyska trupper. Paschan gav sitt samtycke. Enträgna militära och politiska föreställningar från det tyska armékårkvarterets i Syrien sida, ävensom från den av detta armékårkvarter påverkade tyska riksledningen föranledde oss emellertid att avstå från återkallelsen.
I stort sett vågar jag påstå, att från vår sida ingenting underläts för att om möjligt koncentrera alla våra tyska stridskrafter till avgörandet på västfronten. Om detta icke lyckades oss intill sista man, så låg orsaken härtill i förhållanden av skilda slag, men i intet fall uti ett förbiseende av denna frågas vikt å vår sida.
Så hade jag slutligen under vintern 1917—18 uppnått, vad jag för tre år sedan så ivrigt eftersträvat. Med ryggen fri kunde vi vända oss till den avgörande striden på västfronten; nu måste vi skrida till detta vapenskifte. Ett dylikt hade måhända besparats oss, om vi redan 1915 slutgiltigt slagit ryssarna.
