på ostfronten och i Italien frigjorda krafter. På grund av rapporter trodde jag emellertid, att dessa krafter skulle vara av större värde i Italien än vid våra strider på västfronten. Lyckades Österrike-Ungern att genom ett verksamt hot mot landet binda hela den italienska hären, ja, kanske även där ännu varande delar av engelska och franska trupper, eller till och med genom framgångsrika anfall draga bort dylika från den avgörande fronten, så bleve den lättnad, som härigenom bereddes oss på västfronten, måhända större än nyttan av ett direkt understöd. Vi inskränkte oss till dittransport av österrikisk-ungerskt artilleri. Jag betvivlade för övrigt icke, att general Arz när som helst och med all kraft skulle förordat en anhållan från vår sida om större österrikisk hjälp.
Den österrikisk-ungerske utrikesministern har vid denna tid uti ett tal påpekat, att Donaumonarkiens stridskrafter lika väl skulle kunna insättas för Strassburg som för Triest. Detta förbundsvänliga yttrande skänkte jag mitt fullaste bifall. Först efteråt fick jag veta, att dessa greve Czernins ord inom Donaumonarkiens icke tyska kretsar framkallat häftiga motsägelser. Denna politiska rörelse utövade följaktligen intet inflytande på mitt militära beslut beträffande storleken av den österrikisk-ungerska vapenhjälpen på våra framtida slagfält.
Jag ansåg det självklart, att vi måste göra ett försök att för vår västoffensiv även frigöra de av våra stridskrafter, vilka hittills varit använda i Bulgarien och Asiatiska Turkiet. Jag har redan framhållit, huru stort det politiska motståndet var mot en dylik plan i Bulgarien. General Jekoff var en alltför insiktsfull soldat för att icke erkänna riktigheten i våra fordringar, men ändå ansåg han synbarligen i likhet med sin konung de tyska pickelhuvorna i Macedonien oumbärliga. De tyska truppernas återtransport från den macedoniska fronten kom därför endast tämligen långsamt i gång. Endast med svårighet och på våra upprepade framställningar beslöt sig general Jekoff att avlösa dem med
