Sida:Ur mitt liv.djvu/295

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
293

den av dem, som icke hade velat medverka, skulle helt enkelt av de andra tvingats härtill. En småningom inträffande utmattningsdöd skulle otvivelaktigt bliva vår lott, sedan vi icke kunnat ställa fienden inför en dylik. Även när jag har mitt fäderneslands nuvarande olycka för ögonen, hyser jag den bergfasta övertygelsen, att medvetandet hos detsamma att hava insatt sin sista kraft för sin tillvaro och sin ära skall lända det till större nytta vid dess inre uppbyggande, än om kriget hade slutat i en småningom tilltagande utmattning, som stegrats ända till kraftlöshet. Det öde, som det nu måste bära, skulle det ändock icke hava undgått, men väl skulle den upplyftande tanken på ett oförlikneligt hjältemod saknats. Jag söker ett exempel i historien och finner, att vapenglansen från Preussisch-Eylau, även om den icke kunde förändra det gamla Preussens öde, dock lyste som en stjärna i det nattsvarta mörkret åren 1807—1812. I dess glans fann mången uppbyggelse och lärdom. Skulle det tyska hjärtat nu hava blivit annorlunda? Mitt preussiska hjärta klappar i den andan.


SPA OCH AVESNES.

Med bifall till vår framställning förlades på Hans majestät kejsarens befallning det tyska stora högkvarteret den 8. mars till Spa. Förflyttningen betingades av de kommande operationerna på västfronten. Från det nya högkvarteret kunde vi på kortare väg än från Kreuznach nå de numera viktigaste delarna av vår västra front. Som vi därjämte i möjligast omedelbara närhet ville följa de blivande händelserna, valde vi dessutom Avesnes till ett slags framskjuten uppehållsplats för högsta krigsledningen. Dit anlände vi den 19. mars med största delen av generalstaben och befunno oss därmed i centrum för de armégrupp- och armékvarter, vilka skulle spela huvudrollen i den förestående, avgörande striden.