Starka delar av engelsmännens front äro fullständigt slagna och vika tämligen oordnat i riktning mot Amiens. Men till en början råkar nu vår högra flygelarmés framryckning i stockning. För att här åter bringa slaget i gång angripa vi med nya krafter höjdterrängen öster om Arras. Försöket lyckas emellertid endast på vissa ställen. Företaget avbrytes. Under tiden tages Albert av mitten. Den 7. stridsdagen gör vänstra flygeln under betäckning mot franska anfall söderifrån en framstöt över Roye ända till Montdidier.
Avgörandet ligger alltså mer än någonsin i riktning mot Amiens. Åt det hållet tyckas vi för ögonblicket ännu komma bra framåt. Men snart blir även här motståndet segare och segare, rörelsen långsammare och långsammare. De mot Amiens i förväg flugna fantasierna och förhoppningarna måste kallas tillbaka. Fakta måste betraktas sådana, de verkligen äro. Det mänskliga arbetet förblir ett lappverk. Gynnsamma tillfällen försummas, icke överallt hugger man i med samma energi, icke ens då ett glänsande mål står att vinna. Man borde ropa åt varje enskild soldat: »Träng fram mot Amiens, sätt in dina sista krafter därpå! Måhända betyder Amiens den avgörande segern. Tag åtminstone nu Villers-Bretonneux, så att vi från höjderna därstädes kunna behärska Amiens med massor av tungt artilleri!» Förgäves, krafterna äro förlamade.
Fienden inser klart, vad han skulle förlora med Villers-Bretonneux. Han kastar allt, vad han kan få fram, emot vårt genombrott. Fransmännen infinna sig och med sina massanfall och sitt stridsvana artilleri rädda de läget för bundsförvanten och sig själva.
Hos oss kräver den mänskliga naturen obevekligt ut sin rätt. Vi måste hämta andan. Infanteriet behöver vila, artilleriet ammunition. Det är en lycka, att vi delvis kunna leva av den slagne fiendens rika förråd, eljest skulle vi väl icke kunnat överskrida Somme, ty de igensopade landsvägarna genom de först tagna fientliga ställningarnas breda
