Sida:Ur mitt liv.djvu/308

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
306

på Amiens, så växa även denna gång förhoppningarna och ila i förväg till kusten av Kanalen. Jag tycker mig känna, huru hela England med återhållen andedräkt följer förloppet av det flandriska slaget.

Sedan jättebålverket Kemmelberget fallit, hava vi ingen anledning att rygga tillbaka för svårigheterna vid det fortsatta anfallet. Visserligen inkomma underrättelser, att vissa av våra trupper svikit. Ävenledes skola åter fel hava begåtts på slagfältet och försummelser förekommit. Men sådana fel och försummelser ligga i den mänskliga naturen. Den, som begår de minsta, blir herre över slagfältet. Hittills voro vi herrar och vilja fortfarande vara det. Framgångar, sådana som vid Kemmel, äro icke endast uppryckande de trupper, som vunnit dem, utan verka även upplivande på hela arméer. Alltså vidare framåt, först och främst åtminstone till Cassel! Därifrån kan våra tyngsta kanoners fjärreld nå Boulogne och Calais. Båda städerna äro fullproppade med engelska krigsförråd och äro dessutom de förnämsta landstigningshamnarna för den engelska krigsmakten. Denna engelska krigsmakt har vid försvaret av Kemmelberget på ett överraskande sätt svikit. Lyckas det oss att här få göra upp räkningen endast med den, så hava vi säkerligen utsikter till stora framgångar. Inträffar sålunda ingen fransk hjälp, är kanhända England i Flandern förlorat. Dock, denna hjälp kommer ånyo i sista minuten för England. Med dold vrede mot vännen, som uppgivit Kemmelberget, försöka de anländande franska trupperna att frånrycka oss denna stödjepunkt. Förgäves! Men icke heller våra sista stora ansträngningar i slutet av april mot de nya fransk-engelska ställningarna hava längre någon framgång.

Den 1. maj övergå vi i Flandern till försvar, eller rättare sagt, som vi då hoppades, till tillfälligt försvar.