enträget ett avgörande. Vi hade råkat in i en sådan kris, där anfallet är ytterst svårt och försvaret betänkligt. Befrielsen ur detta tillstånd kunde icke vinnas genom att hålla ut utan blott genom att rycka framåt.
Vi måste storma Kemmelberget. Som ett block ligger detta berg sedan år tillbaka framför våra ögon. Man måste beräkna, att fienden utbyggt det till kärnpunkten i sin flandriska ställning. Våra flygares fotografier avslöja väl endast en del av de därvarande försvarsanläggningarnas finesser, men vi hoppas, att det yttre intrycket av berget skall vara starkare än dess verkliga taktiska styrka. Sådana erfarenheter hade vi ju redan gjort beträffande andra anfallsobjekt. Kärntrupper, som redan visat sin energi och bevisat sin kraft i Roten-Turmpasset, vid striderna uti Transsylvanska alperna, i de serbisk-albanska bergen och i norra Italiens alptrakter, torde kanhända även här göra det skenbart omöjliga möjligt.
Förutsättningen för att vårt fortsatta anfall i Flandern skall lyckas är, att franska ledningen föranledes att låta sin engelska bundsförvant ensam bära bördan av striden därstädes. Vi anfalla därför den 24. april på nytt vid Villers-Bretonneux, i förhoppning att omsorgen om Amiens skulle ligga den franska krigsledningen närmare om hjärtat än en hjälpprestation åt den hårt pressade engelske vännen i Flandern. Men detta vårt nya anfall strandar. Däremot sammanstörtar den 25. april det engelska försvaret på Kemmelberget vid första stöten. Förlusten av denna stödjepunkt skakar hela den fientliga Flandernfronten. Fienden börjar vika ur Ypernbågen, som han under månadslånga strider 1917 hade utvidgat. Vid den sista flandriska staden klänger han sig dock fast som vid en klenod, vilken han av politiska skäl icke vill förlora. Avgörandet i Flandern ligger dock icke vid Ypern utan i anfallsriktningen mot Cassel från sydost. Lyckas vi komma fram i denna riktning så måste hela engelsk-belgiska Flandernfronten komma i rullning mot väster. Liksom för en månad sedan vid tanken
