vårt mål att ännu en gång tilldela engelsmännen i Flandern ett avgörande slag. Vårt anfall vid Soissons hade varit till fördel för denna plan, i det att vi därigenom ville föranleda den fientliga högsta krigsledningen att åter undandraga engelsmännen i Flandern de franska stöttorna.
Förberedelserna för det nya Flandernslaget hade under mellantiden fortsatts. Under arbetena vid den blivande anfallsfronten lågo våra för utförandet avsedda fördelningar inkvarterade i Belgien och norra Frankrike för att återhämta sig och utbildas.
Tills vidare befarade jag inga offensiva motåtgärder från engelsk sida. Även om största delen av den engelska hären nu sedan månader tillbaka haft tillfälle att återställa sin hårt skakade stridsduglighet, så föreföll det dock på grund av vår hotande ställning i Flandern icke sannolikt, att engelsmännen skulle övergå till anfall.
På grund av våra föregående erfarenheter hoppades jag, att vi skulle kunna göra upp räkningen med de engelska huvudkrafterna i Flandern, om det endast lyckades oss att fortfarande hålla fransmännen avlägsnade från därvarande slagfält. Förnyandet av vårt anfall vid Reims skulle alltså även tjäna vårt större och mera vittgående mål, nämligen den avgörande kampen mot den engelska härens huvudstyrka.
Läget vid den franska fronten i början av juli visade ungefär följande bild. Huvuddelen av general Fochs reserver stod i trakten Compiègne—Villers-Cotterêts. De befunno sig där uti en strategiskt mycket gynnsam ställning. Å ena sidan voro de beredda att möta ett fortsatt anfall av oss i riktning mot de nyssnämnda båda städerna och å andra sidan kunde de, tack vare de utomordentligt gynnsamma järnvägsförbindelserna, snabbt förflyttas från sina nuvarande uppställningsplatser till vilken del som helst av de franska och engelska fronterna. Fochs övergång till en stor offensiv syntes mig före ankomsten av starkare amerikanska stridskrafter föga sannolik, så framt han icke skulle föranledas
