På aftonen den 15. juli hava vi på hela anfallsfronten tagit ungefär 50 kanoner. Fjorton tusen fångar inrapporteras. Resultatet motsvarar visserligen icke våra stora förhoppningar, men vi vänta oss mera av den följande dagen.
Förmiddagen den 16. juli förflyter utan att våra trupper i Champagne ännu någonstans komma märkbart framåt. Vi stå inför den svåra frågan, om vi här skola avbryta striden eller med den dessutom icke särdeles djupt grupperade anfallskraften ytterligare försöka ett avgörande. Fara föreligger, att truppen förgäves förblöder eller att den även i gynnsammaste fall lider så svåra förluster, att den knappast längre blir i stånd att grundligt utnyttja de vunna fördelarna. Målet Chalons har alltså försvunnit i ett osäkert fjärran. Av dessa skäl medgiver jag övergång till defensiven på denna plats. Däremot skall anfallet fortsättas söder om Marne och i Reims’ bergland. På andra sidan floden tvingas vi emellertid under dagens lopp allt mera över på defensiven. Fienden kastar under anfall starka krafter emot oss. På båda sidor om floden, i riktning mot Epernay, vinna vi däremot ännu ytterligare terräng. Vi stå denna dag på aftonen ungefär halvvägs till staden på ett avstånd av 10 km. från densamma. I bergstrakterna närma vi oss mer och mer vägen Epernay—Reims trots fiendens förtvivlade motstötar. Reims’ öde tyckes hänga på ett hår. Om även operationen i övrigt redan nu måste betraktas såsom misslyckad, så skall dock åtminstone Reims falla. Staden är för oss ett betydande militärt värdeföremål som lönar insatsen, dess intagande kommer kanhända icke att underlåta att göra ett djupt intryck på fienden.
Den 17. juli tystnar striden i Champagne. Söder om Marne börja förhållandena allt mer gestalta sig till vår nackdel. Visserligen hålla vi den erövrade terrängen mot förbittrade fientliga anfall, men vår ställning ligger så nära floden och har alltså så ringa djup, att varje bakslag kan bliva ödesdigert. Härtill kommer, att krigsbroarna över Marne allt mera hotas av det fientliga artilleriets fjärreld
