motanfallsfördelningar i beredskap och trodde oss därefter med fullt förtroende kunna igångsätta det ovan skildrade stora anfallet mot Reims. Visserligen voro de mellan Soissons och Château-Thierry stående trupperna icke alla utvilade, men de hade slagits så glänsande i de föregående striderna, att jag ansåg dem fullt vuxna deras nuvarande, uteslutande defensiva uppgifter. Huvudsaken tycktes mig vara, att ingen del av vårt därvarande försvar någonsin släppte ur sikte sannolikheten av ett starkt, fientligt anfall. Huruvida i detta avseende försummelser förekommit på frontdelen Soissons—Château-Thierry, kommer måhända alltid att förbliva en stridsfråga. På grund av senare meddelanden tror jag själv, att det i början gynnsamma förloppet av händelserna vid Marne och Reims den 15.—17. juli missledde trupperna på vissa ställen av fronten Soissons—Château-Thierry beträffande den allvarliga situationen framför deras egna linjer.
Här hör man under dessa dagar kanondundret från anfallsslaget där borta, man erfar vår första löftesrika framryckning över Marne, överdrifter om de uppnådda framgångarna anlända, som så ofta förr på ovederhäftiga vägar till trupperna. Man berättar för varandra om erövringen av Reims, om stora segrar i Champagne. Men framför den egna fronten råder under tre dagar tystnad, för en sakkunnig åskådare en hemsk tystnad, för var och en, som utan närmare kännedom om läget giver efter för känslan, en lugnande tystnad. Observationer i riktning mot Villers-Cotterêts, vilka ännu den 15. juli skänktes full uppmärksamhet, beaktas icke lika noga den 17. juli. Rapporter, som vid början av vårt företag omedelbart flögo genom alla telefonledningar, fastna den tredje stridsdagen någonstädes vid en mellanstation. Känslan för situationen är liksom en smula avdomnad, den första spänningen har lagt sig.
På morgonen den 18. juli begiva sig delar av de icke i försvarsställningarna liggande stridstrupperna till skördearbete på sädesfälten. De bliva överraskade av att
