På morgonen den 8. augusti stördes plötsligt detta lugn. Från sydväst hördes dånet av märkbart starkt stridsbuller. De första rapporterna — de anlände från armékvarteret i trakten av Peronne — läto allvarliga. Med mäktiga tankbataljoner hade fienden trängt in i våra linjer på båda sidor om vägen Amiens—St. Quentin. Något närmare kunde icke fastställas.
Ovissheten hävdes under de närmaste timmarna, även om förbindelserna på flera ställen voro avbrutna. Intet tvivel, fienden hade gjort en djup stöt in i vår ställning och batterier hade gått förlorade. Våra order lydde, att återtaga dem samt över huvud taget genom omedelbart motanfall återställa läget. Vi sände ut officerare för att vinna klarhet över händelserna och för att bringa full överensstämmelse mellan vår vilja och respektive kvarters dispositioner vid den för ögonblicket mest skakade fronten. Vad hade skett?
Under tätaste dimma hade ett starkt engelskt tankanfall ägt rum. Tankarna hade under färden nästan ingenstädes stött på några större hinder, varken naturliga och ty värr ej heller konstgjorda. Vid denna frontdel hade man väl för mycket tänkt på ett fortsättande av offensiven och för litet på försvar.
Under alla förhållanden var det ett förlustbringande arbete att bygga förskansningar och uppföra hinder tätt inpå fienden. Ty varhelst de fientliga observatörerna märkte någon rörelse, även om det blott vore av enskilda personer, dirigerade de artilleriets eld dit. Det tycktes vara bäst att hålla sig stilla i den höga säden, visserligen utan skydd mot fientliga granater, men osynlig för fientliga kikare. På detta sätt skonade man uppenbarligen under tiden för stillaliggandet många liv, men löpte fara att med ett slag förlora många flera. Det var icke blott i de främsta linjerna arbetet varit obetydligt, vid de bakre hade det varit nästan ännu mindre och endast enstaka gravstycken, spridda stödjepunkter voro utförda. Vid dessa så kallade lugna
