Sida:Ur mitt liv.djvu/339

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
337

fronter funnos endast tunnsått med trupper för utsträckta befästningsarbeten. Vi behövde massorna annorstädes för de stora offensivslagen.

På denna 8. augusti måste vi handla, som vi redan så ofta förut hade handlat i lika hotande situationer. Fientliga begynnelseframgångar voro ju icke några främmande företeelser för oss. Vi kände dem från 1916—17, från Verdun, Arras, Wytschaete och Cambrai. Vi hade helt nyligen vid Soissons åter lärt känna och övervunnit dem. I nu förevarande fall var emellertid läget alldeles särskilt allvarsamt. Fiendens breda tankinbrott hade samtidigt nått ett överraskande djup. Tankarna, som voro snabbare än förr, överraskade fördelningsstaber uti deras kvarter och förstörde telefonförbindelserna därifrån till de stridande trupperna. De högre kvarteren utestängdes därigenom, och de främre linjerna blevo utan order. Just denna dag är detta särskilt betänkligt, på grund av att den täta dimman hindrar all översikt. De i beredskap stående tankförsvarspjäserna skjuta visserligen i de riktningar, varifrån bullret av motorer och rassel av kedjor höres, men överraskas många gånger av stålkolosser, som plötsligt dyka upp från annat håll. Orediga rykten börja sprida sig i våra stridslinjer. Det påstås, att engelska kavallerimassor redan befinna sig långt bakom det främsta tyska infanteriet. Man blir på förhand betänksam, lämnar ställningarna, i vilka man just nyss tillbakaslagit starka frontala fientliga anfall och söker uppnå den förlorade anslutningen bakåt. Fantasien framtrollar skenbilder och ser i dem verkliga faror.

Allt, som skedde där, allt vad som för oss skulle bliva den första stora olyckan, är ju mänskligt förklarligt. Den gamle stridsbeprövade soldaten förblir i sådana lägen lugn, han fantiserar icke, han tänker! Men dessa gamla soldater äro nu i försvinnande minoritet och deras inflytande icke heller överallt utslagsgivande. Missmodet och missräkningen över att kriget, trots alla segrar, dock icke för oss ville taga slut, har ävenledes förstört mången av våra tappra


22. — Hindenburg, Ur mitt liv.