Sida:Ur mitt liv.djvu/343

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
341

heller denna gång av sina stora begynnelseframgångar inhöstat de fördelar, som han kunnat, åter hoppet, att vi skulle kunna övervinna ytterligare kriser.

På grund av detta bedömande ansåg jag mig vid en politisk rådplägning den 13. augusti i Spa kunna uttala mig över den militära situationen sålunda, att denna visserligen vore allvarlig, men att man icke finge förgäta, att vi alltjämt stodo långt inne i fiendeland. Jag föredrog denna min uppfattning följande dag även inför kejsaren, när jag efter ett gemensamt längre sammanträde uttalade min slutmening. Jag hade icke heller något att invända mot rikskanslerns, greve Hertling, uppfattning, att man borde vänta med ett verkligt officiellt fredsanbud från vår sida, tills en förbättring i vårt dåvarande militära läge skulle inträda. Av detta berodde det sedan, i huru stor utsträckning vi skulle avstå från våra förra politiska mål.

Jag ansåg följaktligen ännu i mitten av augusti icke tiden vara inne att tvivla på ett tillfredsställande slut på kriget. Jag hoppades bestämt, att armén, trots enstaka nedslående företeelser från de sista slagfälten, likväl skulle vara i stånd att hålla ut. Likaledes hade jag det förtroendet till hemorten, att den skulle hava nog kraft att övervinna även den nuvarande krisen. Därvid insåg jag helt och fullt, vilka uppoffringar och umbäranden hemorten hittills fått underkasta sig och vilka den måhända ännu fortfarande måste uthärda. Hade icke Frankrike, på vars mark kriget nu sedan fyra år tillbaka rasade, fått uthärda och lida mycket mera? Hade detta land någonsin under hela denna tid låtit sig nedslås av motgångarna, hade det förtvivlat, då våra granater nådde fram till dess huvudstad? Detta, tänkte jag, kommer under denna svåra kris att stå såsom ett exempel för hemorten och låta även den förbliva ståndaktig, om endast vi vid fronten hålla ut. Lyckades detta, kunde enligt min mening, verkan på våra bundsförvanter icke utebliva. Deras militära uppgift var ju, vad Österrike-Ungern och Bulgarien beträffar, lätt.