Sida:Ur mitt liv.djvu/342

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
340

meddela världen, talade ett tydligt språk. Hemort och allierade måste ängsligt lyssna till detta. Så mycket mera var det vår uppgift att behålla vårt lugn och betrakta förhållandena visserligen utan självbedrägeri, men även utan överdriven pessimism.

Det militära läget hade för visso blivit allvarligt. Stridsläget på den anfallna försvarsfronten kunde dock återställas, den förlorade krigsmaterielen åter kompletteras och nya krafter framföras. Men därmed voro icke verkningarna av nederlaget upphävda. Man kunde vänta, att fienden, uppmuntrad av sin stora framgång, numera skulle företaga dylika anfall även på andra ställen. Han hade nu gjort den erfarenheten, att det fanns många brister i vårt försvarssystem i jämförelse med 1917 års. Främst i tekniskt hänseende. I de sedan våren 1918 nyvunna linjerna hade våra trupper i allmänhet endast föga förskansat sig. På samma sätt som i trakten öster om Amiens hade det även på andra ställen av fronten talats för mycket om fortsättandet av anfallet och för litet om nödvändigheten av försvaret. Därtill kom, att hållningen hos en stor del av våra trupper uti striden måste hava bibringat fienden den övertygelsen, att den envisa motståndsviljan från 1917 icke längre så genomgripande förefanns. Fienden hade dessutom lärt sig av oss sedan våren. Under de sista operationerna hade han mot oss använt samma taktik som den, med vilken vi upprepade gånger grundligt slagit honom. Han hade icke längre fallit över våra linjer efter månadslånga anfallsförberedelser och icke heller sökt avgörandet genom att driva in en kil i vårt försvar, utan han hade överraskat oss i stormanfall på bred front. Han vågade använda denna vår taktik, emedan han insett svagheterna i vår försvarsfront. Upprepade fienden dessa anfall med samma kraft, så saknade han icke helt och hållet utsikten att med de förhållanden, som numera rådde inom vår här, så småningom förlama vår motståndskraft. Å andra sidan hämtade jag emellertid av den omständigheten, att fienden icke