fulltaliga. Överlöpningar tilltogo därför i betydande omfång. Var det underligt, att under sådana omständigheter andan hos truppen förföll? Den nådde synbarligen på våren sin lägsta punkt. På uppmaning av det tyska armégruppkvarteret hade den bulgariska högsta krigsledningen då förberett ett anfall på albansk mark, väster om Ochridasjön. Av dess framgång hoppades man ett verksamt avspärrande av den för fienden så viktiga vägen Sancta Quaranti—Korca samt en gynnsam återverkan på stämningen i hären och hos folket. Företagets genomförande visade sig till slut omöjligt, alldenstund enligt förklaringar från bulgariska officerare truppen skulle vägra att gå till anfall. Ännu betänkligare omständigheter trädde i dagen, då i maj de bulgariska trupperna icke höllo stånd mot grekernas och fransmännens anfall i mitten av den macedoniska fronten och nästan utan strid lämnade sina ställningar. De till motanfall bestämda fördelningarna gjorde till största delen myteri.
Förhållandena inom hären syntes dock åter bättra sig under loppet av sommaren. Vi hjälpte, där vi så kunde, delade med oss av våra livsmedelsförråd och sände beklädnadspersedlar. Även framkallade våra dåtida framgångar på västfronten stor hänförelse inom den bulgariska armén. Men det var tydligt, att denna hänförda stämning snabbt åter skulle bryta samman, om bakslag följde hos oss. Därom kunde icke ens de bästa underrättelser om stämningen i slutet av juli lämna oss i tvivel.
De ömsesidiga styrkeförhållandena vid den macedoniska fronten tycktes icke väsentligt hava förändrats under loppet av år 1918. Efter den fredliga uppgörelsen med Rumänien var Bulgarien i stånd att koncentrera alla sina krafter vid en front. Gent emot denna förstärkning inverkade bortflyttandet av några tyska bataljoner från Macedonien numerärt icke alls. En engelsk fördelning hade transporterats till Syrien, de franska trupperna hade avlämnat sina yngsta årsklasser till hemlandet, de nymobiliserade s. k. kungl.
