trängts längre norrut, än man först antagit. De i striden närmast deltagande trupperna hade synbarligen visat föga stridskraft och ännu mindre stridsvilja. Reserverna, som anlände eller skulle anlända dit, visade ingen böjelse att utsätta sig för den fientliga elden. De föredrogo uppenbarligen att överlämna slagfältet åt motståndaren och det på en punkt, som låg betänkligt nära den viktigaste knutpunkten för alla den macedoniska krigsskådeplatsens förbindelser, nämligen Gradsko.
Faller Gradsko eller kan fienden nå detta med sina kanoner, har högra bulgariska armén i trakten av Monastir berövats sin viktigaste förbindelseled, och dess underhåll i dess nuvarande ställning för framtiden omöjliggjorts. Men även den mellersta bulgariska armén, på ömse sidor om Vardardalen, är sedan avskuren från varje förbindelse med hemorten. Det förefaller obegripligt, att de bulgariska ledarna icke skulle inse denna hotande fara, och att de icke skulle sätta in allt på att avvända ett namnlöst elände för härens huvudstyrka.
I motsats till de bulgariska arméerna söder om Gradsko, strida de bulgariska trupperna mellan Vardar och Doiransjön sedan den 18. september med största förbittring. Förgäves försöka engelsmännen att här bana sig väg. Än en gång framträda bulgariskt mod och seg viljekraft i en glänsande belysning. Men vad hjälper väl hjältemod vid Doiransjön om i riktning mot Gradsko modlöshet eller kanske något ännu sämre härskar.
Förgäves försöka de tyska befälhavarna att med tyska trupper rädda läget i den bulgariska härens mitt. Vad hjälpa de svaga små tyska grupperna, om bulgarerna till höger och vänster rymma fältet? De mot fienden marscherande tyska bataljonerna mötas av hela bulgariska regementen, som öppet vägra att strida. En egendomlig tavla. Och ännu egendomligare är de bulgariska soldaternas förklaring. De draga hem till hustru och barn, de vilja än en gång återse hus och härd samt sköta om sina fält. De lämna i
