många fall obesvärat sina officerare. Gå dessa med dem hem, så äro de välkomna, vilja de stanna kvar på ärans fält, få de göra detta ensamma. Råkar en tysk, som marscherar mot fienden, i trängseln ut för något missöde, så ingriper bulgaren beredvilligt, han hjälper under marschen fram de tyska kanonerna över dåliga vägsträckor, men striden överlämnar han åt tyskarna. Visserligen kommer Macedonien att på detta sätt gå förlorat för Bulgarien, men den bulgariske bonden säger sig, att han i hemorten har tillräckligt med land och överlämnar striden om Macedonien och de forna stormaktsplanerna åt andra människor.
Det tyska kvarter, som har det ansvariga befälet från Ochridasjön till Doiransjön, ser sig inför dessa förhållanden försatt i ett oerhört svårt läge. Allt, som finnes av tyska trupper, etapptrupper, landstorm och rekryter, sammanrafsas för att stödja den bulgariska centern och rädda Gradsko. Utsikterna, att detta skall lyckas, bliva allt mindre. Vid den bulgariska mittens hållningslöshet återstår således såsom enda räddning att draga tillbaka härens flyglar. En sådan operation skulle i och för sig endast förorsaka obetydliga taktiska nackdelar, ty i Macedonien ligger den ena väldiga försvarsställningen bakom den andra och ju längre mot norr fienden kommer, desto svårare bliva hans bakre förbindelser. Visserligen försämras genom ett uppgivande av Vardardalen även de bakre förbindelserna för bulgarerna men det förefaller åtminstone möjligt att genom dessa åtgärder rädda hären.
De bulgariska ledarna framställa de allvarligaste betänkligheter mot det tyska armégruppkvarterets beslut. De tro, att deras trupper ännu skola hålla ut i de nuvarande ställningarna, ja till och med strida. Däremot äro de av den uppfattningen, att arméerna skulle råka i fullständig upplösning, om man gåve dem order om återtåg.
Ett i sanning förtvivlat läge, förtvivlat för alla de deltagande. Bulgarerna klaga över, att icke tillräckligt mycket tyska trupper finnas på platsen, och att man delvis skulle
