erövringen av Ste. Marie uppmarscherar vår brigad tätt söder om byn med front mot denna. Vi vila. Helt visst en egendomlig vila. Förflugna kulor från fientliga skyttar, som framskjutits till St. Privat, slogo då och då ned i våra tätt slutna formationer. Nära intill mig blir löjtnant von Helldorff vid 1. gardesregementet skjuten. Hans fader, som varit bataljonschef vid samma regemente, hade 1866 vid Königgrätz i Rosberitz stupat ej långt från mig. Av manskapet såras många.
Jag övervägde läget. I östlig riktning, nästan i flanken av vår nuvarande front, ligger på en sakta stigande höjd St. Privat, förbundet med det omkring två kilometer avlägsna Ste. Marie aux Chênes genom en rak chaussé, på båda sidor bevuxen med popplar. Terrängen norr om denna väg är genom trädrader till största delen undandragen insyn, men gör samma intryck av öppenhet, som fältet söder om chaussén. På själva höjden råder ett nästan hemskt lugn. Ovillkorligt anstränger sig ögat för att genomtränga den förmodade hemligheten där borta. Att genom spaning söka lyfta på slöjan tyckes man på vår sida icke anse nödvändigt. Sålunda förbliva vi lugnt liggande.
Omkring kl. 5,30 e. m. träffar anfallsordern vår brigad. Vi skola rycka fram straxt öster om Ste. Marie, förbi denna ort i nordlig riktning och därpå på andra sidan chaussén svänga in till anfall mot St. Privat. Tanken att denna invecklade rörelse kunde från St. Privat omfattas i högra flanken tränger sig ovillkorligt på oss.
Strax innan vår bataljon reser sig, blir det liv i hela terrängen omkring St. Privat, som insvepes i rökmolnen från de eldgivande franska linjerna. Den till vår fördelning icke hörande 4. gardesbrigaden framrycker nämligen redan söder om chaussén. Mot denna vänder sig därför tills vidare det fientliga motståndet med hela sin kraft. Detta truppförband skulle därför inom mycket kort tid förintas, om icke vi, 1. gardesbrigaden, snarast möjligt anfalla norr om chaussén och därigenom skaffa det lättnad. Det förefaller
