riktning. Tvärs igenom Persien vill man falla de engelska operationerna i Mesopotamien i flanken, en i och för sig god plan, men som fordrar tid för sitt genomförande. Om vi skola vinna denna tid är för visso tvivelaktigt. Men kanhända binda redan de första turkiska rörelserna i norra Persien engelska stridskrafter och rädda därigenom Mesopotamien åt Turkiet.
Liksom över Vita havet och Arkangelsk synes England även över Kaspiska havet och Baku vilja trygga åt sig inflytande i Ryssland. Av dessa skäl ligger genomförandet av de osmanska planerna i Persien och Transkaukasien även i vårt intresse. Dock borde för deras skull icke försvaret i Mesopotamien och ännu mindre i Syrien få försummas. Uppställandet av en till användning beredd turkisk reservarmé i trakten av Aleppo skulle i varje fall hava varit av större värde med hänseende till engelsmännens operativa möjligheter söder om Taurus, än större operationer i Persien.
I Mesopotamien har läget efter kartan sett förblivit oförändrat sedan hösten 1917. Men i verkligheten har i trakten söder om Mosul de turkiska arméerna drabbats av en katastrof, dock ej under kanondunder. Liksom i det armeniska höglandet under vintern 1916—17 dukade de turkiska soldaterna vintern 1917—18 i stort antal under på den mesopotamiska slätten. Man talar om 17,000, vilka hungrade ihjäl i därvarande ställningar eller dogo till följid av elände. Huruvida siffran är riktig, äro vi icke i stånd att avgöra. »Även den, som svälter ihjäl, dör hjältedöden,» försäkrade oss en turk, icke såsom en cynism, utan av ärligaste inre övertygelse. Endast rester av den forna turkiska armén i Mesopotamien uppleva våren. Det är tvivelaktigt, om de någonsin åter kunna uppbringas till stridsduglig styrka. Man frågar sig, varför icke England går till anfall i Mesopotamien? Eller rättare sagt, varför marscherar det icke helt enkelt framåt? Räcka skuggorna av detta osmanska välde till att föranleda dess fiende att göra ett uppehåll i sin koloniala krigföring? Den engelska ledningen må
