den högra turkiska arméflygeln i låglandet vid kusten. Nästan utan motstånd genombrötos de därvarande linjerna. Nederlaget för de båda turkiska arméerna vid den syriska fronten beseglades genom de indisk-australiska kavalleriförbandens snabba framryckning.
I dessa dagar berövades Turkiet genom det bulgariska sammanbrottet sitt hittillsvarande landskydd i Europa. Härigenom blev Konstantinopel i första ögonblicket fullständigt utan skydd åt den europeiska landsidan. De turkiska trupperna vid Dardanellerna hade under senare tiden stadigt försämrats. Ur desamma hämtade de avlägsna provinsernas arméer allt, som ännu fanns kvar hos dem av stridsvärde. Med undantag av en svag, knappast stridsduglig kustbesättning var Tracien utan skydd. Befästningarna uti den berömda Tschataldsjalinjen utgjordes endast av förfallna skyttevärn, i samma skick som de lämnats av de turkiska trupperna efter striderna 1912—13. Allt annat fanns endast i fantasien eller på opålitliga plankartor. Efteråt kan man skaka på huvudet åt dessa förhållanden, i grund och botten uppenbarar sig dock däri den stora viljan att använda alla befintliga krafter vid de avgörande utposterna. Men ve landet, om den yttre skyddsvallen upprevs och de fientliga floderna bröto in i dess inre.
En sådan flod hotade nu hela landets hjärta. Under intrycken av de första underrättelserna om det hotande bulgariska sammanbrottet, kastades några enstaka raskt hopsatta formationer från Konstantinopel till Tschataldsjalinjen. Något nämnvärt motstånd skulle dock icke kunnat med dem presteras. Mera för moralisk än praktisk verkan föranstaltade vi om omedelbar överföring av tyska lantvärnsformationer från södra Ryssland till Konstantinopel. Även beslöt sig Turkiet för att först och främst föra alla från Transkaukasien återkallade fördelningar till Tracien. Men innan nämnvärda krafter kunde anlända till Konstantinopel, måste dock en rundlig tid förgå. Varför icke fienden begagnade denna tid för att bemäktiga sig huvudstaden, låter sig icke
