med nu tillgängliga källor fastställas. Ännu en gång bevarades Turkiet från en omedelbar katastrof. I slutet av september syntes dock inträffandet av en sådan endast vara en fråga om några dagar.
MILITÄRT OCH POLITISKT FRÅN ÖSTERRIKE-UNGERN.
Efter den österrikisk-ungerska härens misslyckade offensiv i övre Italien trädde det allt tydligare i dagen, att Donaumonarkien i detta företag hade insatt sina sista och bästa krafter. Den hade icke mera så stora numerära och andliga krafter, att den kunde upprepa ett dylikt anfall. Förhållandena inom dess här framgingo uppenbart av beskaffenheten hos de fördelningar, som sändes till vårt understöd vid västfronten. Det var omöjligt att omedelbart insätta dem, om man senare av dem ville fördra större stridsprestationer. De behövde vila, övning och framför allt utrustning. Dessa fakta erkändes lika öppet inom de anländande trupperna som från det österrikisk-ungerska högkvarterets sida. Alla österrikisk-ungerska befälsmyndigheter gjorde sig den största möda att på relativt kort tid göra de vid västfronten använda trupperna i motsvarande grad dugliga för kommande uppgifter. Om målet icke helt och fullt uppnåddes, berodde detta sannerligen icke på bristande verksamhet och kunskaper hos officerarna. Även manskapet visade sig i hög grad villigt.
Den österrikisk-ungerska krigsmaktens stora förluster i Italien, de bristfälliga ersättningsförhållandena, enskilda truppdelars politiska opålitlighet och det osäkra tillståndet i det inre av landet omöjliggjorde ty värr ett verkligt stort och utslagsgivande understödjande av vår västfront. Varje enskild fördelning, som general von Arz ville skicka till oss, måste han under dessa förhållanden i ordets fullaste
