Under de oklara politiska förhållanden, som rådde i Österrike-Ungern, var det icke vidare förvånande, om det därifrån gång på gång förklarades för oss, att en fortsatt krigföring från Donaumonarkiens sida utöver året 1918 vore utesluten. Trängtan efter fientligheternas avslutande yttrade sig allt oftare och starkare. Om därvid, som det påstods, folkets äregirighet att spela rollen av fredsbringare hos någon utövade ett verkligt utslagsgivande inflytande, lämnar jag därhän.
På sommaren följde greve Czernins tillbakaträdande från posten såsom utrikesminister. Såsom skäl uppgav greven själv, att de av hans kejsare till prins Sixtus av Parma skrivna breven skulle hava skapat en oöverkomlig motsättning mellan honom och hans herre. Trots de mångahanda motsatser, som funnos mellan hans och mina politiska åsikter, och vilka han gent emot oss förfäktade lika öppet som vi våra, var greven mig icke osympatisk.
Greve Czernin var för mig den typiske representanten för österrikisk-ungersk utrikespolitik. Han var klok och hade en klar uppfattning av svårigheterna uti vårt gemensamma läge, varjämte han utövade en träffande, hänsynslös kritik över svagheterna hos den av honom representerade staten. Hans politiska planer gingo vida mera och oftare ut på en strävan att undvika ofärd än att utnyttja våra framgångar. För visso hade greven för sitt fäderneslands intressen alltid ett öppet öga och ett varmt hjärta. I tydlig motsats härtill såg han vid bedömandet av vårt gemensamma läge i de flesta fall botemedlet uti ett avstående. Av dessa motsägelser berodde det, att han aldrig upphörde att arbeta för utvidgandet av dubbelmonarkiens maktsfär, även om han samtidigt av oss tyskar fordrade stora offer för de allierades gemensamma intressen. I likhet med alla denna tids österrikisk-ungerska statsmän underskattade greve Czernin sitt fäderneslands prestationsförmåga. Eljest skulle han icke på våren 1917, strax efter det han tillträtt sitt ämbete, vågat tala om omöjligheten att ytterligare hålla
