ut, ehuru den österrikisk-ungerska kraften ännu länge räckte till och icke ens vid tiden för grevens ämbetsnedläggelse på långt när nått döden av utmattning. I greve Czernins tankekombinationer låg ett slags självuppgivelse. Om han därvid icke var i stånd att göra motstånd mot sin kejsares fredssträvanden eller om han måhända understödde dessa av innersta övertygelse, förmådde jag under hans ämbetsutövning icke klart genomskåda. I varje fall var greven icke medveten om de faror, som lågo i ett överdrivet och alldeles särskilt i ett för ofta upprepat betonande av beredvilligheten till fred gent emot sådana fiender som våra. Endast på så sätt kan det förklaras, att han, i en tid då våra U-båtsresultat började mogna, den fientliga våroffensiven misslyckats och den statliga upplösningen i Ryssland börjat återverka på våra fiender, förlorade sitt politiska lugn och eggade till fredsresolutionen i tyska riksdagen.
Jag hyste den uppfattningen, att greve Czernin gent emot oss icke skulle sakna den förbundsbroderliga öppenheten, ens då han vid fredsförhandlingarna i Brest-Litowsk ställde oss inför mångahanda överraskningar. Kanske fruktade han då för tiden, att Donaumonarkien icke skulle kunna övervinna ett eventuellt avbrytande av dessa förhandlingar och att skriket efter bröd i Wien obetingat krävde en snabb överenskommelse med Ukrajna.
Under Czernins utrikespolitiska ledning nådde den polska frågan icke någon avslutning mellan oss och Österrike-Ungern. Ett uppgivande av hela Polen till dubbelmonarkien var och förblev för oss av tidigare anförda skäl oantagligt.
Greve Czernins efterträdare, greve Burian, hade jag redan i Pless lärt känna under hans verksamhet såsom utrikesminister från tiden före Czernin. Med den omständlighet, som Burian lade i dagen vid alla viktiga frågor, kunde jag icke inom överskådlig tid hoppas på en lösning av det polska problemet. Även måste jag öppet tillstå, att mina tankar under den nu följande tiden togos i anspråk
