Sida:Ur mitt liv.djvu/366

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
364

av mera avgörande ting än av dessa så långvariga, ofruktbara förhandlingar.

Efter återkallandet till utrikesministerposten eftersträvade greve Burian förklarligt nog att snarast möjligt finna en utväg ur vårt politiska läge. Det var mänskligt förklarligt, att han under intrycket av försämringen uti krigsläget på västfronten med största envishet påyrkade fred. Enligt min uppfattning borde emellertid ingen av de allierade staterna med ett fredsanbud framträda ur den politiska enhetsfrontens ram. Det var en villfarelse att tro, att därigenom något avsevärt bättre för en enskild stat eller för oss alla gemensamt ännu skulle kunna vinnas. Den turkiska storvisiren, som vistades i Spa under förra hälften av september, bedömde läget fullständigt på samma sätt som jag. Även tsar Ferdinand talade vid samma tidpunkt ännu om, att fredssträvanden från hans lands sida utom det gemensamma förbundet icke kunde komma i fråga. Måhända anade emellertid tsaren redan då, vilken obetydlig roll Bulgarien spelade såsom maktfaktor i de fientliga beräkningarna.

På grund av de här anförda skälen kände jag mig icke föranlåten att anse det österrikisk-ungerska försöket, att i mitten av september ensidigt igångsätta en fredlig uppgörelse med ententen, för lyckligt. Fienderna förhöllo sig också gent emot detta steg faktiskt fullständigt avvisande. De uppfattade redan då alltför klart vårt dåvarande läge för att vilja inlåta sig på en förberedelse för samförståndsfred. Frågan om ytterligare människooffer spelade för dem ingen roll. Fruktan, att vi tyskar snabbt skulle kunna återhämta oss, om man endast lämnade oss ett ögonblicks ro, behärskade helt den fientliga tankesfären. Så väldigt var det intryck våra prestationer gjort och kanske ännu gjorde på våra fiender. En stolt känsla för oss mitt i allt, som tilldrog sig och skulle tilldraga sig hos oss.