upptäcker franskt infanteri i stenbrotten öster om byn. Det lyckas mig att i rätt tid föra fram två kompanier av min bataljon till Roncourt, och straxt efteråt företager fienden ett anfall ur stenbrotten, vilket avvisas. Nu kunna de båda andra kompanierna utan oro för sin flank och rygg vända sig mot St. Privats norra ingång för att åtminstone bringa någon lättnad åt brigadens övriga delar i deras svåra strid. Sedermera, efter det att Roncourt blivit besatt av delar av XII. armékåren, draga sig även våra där använda kompanier åt det hållet.
Under tiden pågår den blodiga striden i fronten utan uppehåll. Från den fientliga sidan en oavbruten våldsam infanterield i flera våningar, vilken söker nedslå allt levande på det vida, öppna anfallsfältet. På vår sida en på luckor rik linje av lösa trupprester, vilka emellertid icke endast klänga sig fast vid marken utan i krampaktiga ryckningar alltjämt försöka störta sig över motståndaren. Med återhållen andedräkt betraktar jag dessa stridsscener, i yttersta spänning om icke en fientlig motstöt åter skall kasta våra trupper tillbaka. Men bortsett från ett försök att med kavalleri bryta fram norr om St. Privat, vilket icke fortsattes efter det första avvisade anloppet, förblevo fransmännen envist i sina ställningar.
En paus inträder i infanteristriden. Båda parterna äro utmattade och ligga mitt emot varandra under endast obetydlig eldgivning. Vapenvilan på slagfältet är så utpräglad, att jag rider i eldlinjen från vänstra flygeln till brigadens mitt och tillbaka utan att hava känslan av någon fara. Men så börjar vårt framdragna artilleri sitt förstörelsearbete och snart rycka dessutom 2. gardesbrigadens friska krafter från Ste. Marie in uti de förblödande resterna av 1. och 4., under det att även sachsisk hjälp nalkas från nordväst. Trycket på det hårt kämpande infanteriet blir märkbart lättare. Där en tid bortåt endast död och fördärv synts råda, härskar nu nytt stridsliv, framträder ny stridsvilja, som slutligen når sin hjältemodiga avslutning uti
