Sida:Ur mitt liv.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
36

framstormningen mot fienden. Det är ett obeskrivligt gripande ögonblick, då vid den sjunkande aftonsolens strålar våra främsta stridslinjer resa sig till den sista framryckningen. Ingen order driver fram dem, men samma psykiska känsla, det fasta beslutet att vinna framgång, en helig stridsvrede tvingar dem framåt. Denna oemotståndliga rörelse drager alla med sig och vid mörkrets inbrott faller fiendens bålverk. Ett oerhört jubel bryter ut bland oss.

När jag sent på kvällen räknade återstoderna av vår bataljon och sedan följande morgon återsåg de ännu svagare spillrorna av mitt regementes övriga delar samt den inre spänningen slappades, kommo det mänskliga sinnets vekare känslor till sin rätt. Då tänker man icke blott på, vad som vunnits i striden, utan även på, vad detta resultat kostat. Sålunda hade 3. gardesregementet att uppvisa en totalförlust av 36 officerare, 1,060 underofficerare och meniga, varav 17 officerare och 304 man döda. Liknande tal kommo till synes vid samtliga gardesinfanteriregementen. Under loppet av det sista stora kriget hava stridsförluster, som i storlek uppgått till dem, gardet led vid St. Privat, ofta förekommit inom våra infanteriregementen. Med stöd av min dåtida erfarenhet kunde jag bedöma, vad detta betydde för truppen. Vilka mängder av bästa, mången gång oersättlig kraft sänktes icke då i graven! Men vilken härlig anda måste icke å andra sidan hava besjälat vårt folk, då detsamma detta oaktat under årslånga strider alltjämt förmått hålla våra arméer stridsdugliga!

Den 19. augusti begravde vi våra döda och på eftermiddagen den 20. avmarscherade vi västerut. Vår fördelningschef, generallöjtnant von Pape, uttalade under marschen sitt erkännande till oss för våra framgångar och betonade, att vi emellertid därmed endast gjort vår plikt. Han slöt med orden: »För övrigt gäller för oss det gamla soldatordet: Stupa också tusen till höger och tusen till vänster, stupa alla våra vänner, vilja vi ändå fortsätta att strida!» Ett dånande hurra för Hans majestät konungen var vårt svar.