närmande till de fientliga statsledarna. Statssekreteraren skildrar därefter det inre läget i hemorten: revolutionen står för dörren, man har valet att möta den med diktatur eller eftergift; parlamentarisk regering torde vara bästa skyddsmedlet.
Verkligen det bästa? Vi veta, vilken väldig belastning vi måste pålägga hemorten just genom vårt steg till vapenstillestånd och fred, ett steg, som därstädes förklarligt nog kommer att framkalla svåra bekymmer för vårt läge vid fronten och för vår framtid. I detta ögonblick, då så många förhoppningar gravläggas, då den bittraste missräkning blandas med den djupaste förbittring, då var och en spanar efter en fast punkt i statsväsendet, skola då de politiska lidelserna sättas i högre svallning? I vilken riktning skola de taga sig utbrott? Säkerligen icke i upprätthållande utan i ytterligare förstörande riktning. De, som sått ogräset i vår åker, skola anse tiden för skörden vara inne. Vi börja att glida.
Tror man sig genom eftergifter i det egna hemmet kunna stämma en motståndare, som icke låtit tvinga sig med svärdet, mildare? Fråga de av våra soldater, som i förlitande på de fientliga lockelserna ty värr frivilligt nedlagt sina vapen! Den fientliga masken föll samtidigt med de tyska vapnen. De bländade tyskarna behandlades icke en hårsmån mera människovärdigt än de av deras kamrater, som värjde sig till det yttersta. Denna bild i smått skulle upprepa sig i stort, ja, i det allra största.
Vi måste även befara, att bildandet av en ny regering ytterligare skulle fördröja det steg, som vi uppskjutit så länge som möjligt. För tidigt hava vi sannerligen icke tagit det. Bör det försenas genom den statliga nybildningen?
Dessa äro mina bekymmer, desamma som general Ludendorffs.
På grund av vår rådplägning underställa vi Hans majestät kejsaren vårt förslag till fredsaktion. Det åligger mig att i och för motiveringen av den politiska handlingen inför
