Sida:Ur mitt liv.djvu/371

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
369

vår allerhögste krigsherre skildra det militära läget, vars nuvarande allvar icke är kejsaren obekant. Med beslutsamt mod giver Hans majestät sitt bifall till vad vi föredraga.

Såsom alltid hittills, blanda sig även nu våra bekymmer för hären med dem vi hysa för hemorten. Kan den ena icke hålla ut, så sammanstörtar även den andra. Mer än i något föregående ögonblick måste detta visa sig i det närvarande.

Min allerhögste krigsherre återvänder till hemorten, dit jag följer honom den 1. oktober. Jag ville vara nära kejsaren, om han i dessa dagar skulle behöva mig. Att vilja utöva politisk inverkan var fjärran ifrån mig. Att lämna den blivande regeringen upplysningar var jag beredd och jag besvarade deras frågor, så långt det efter min övertygelse var möjligt. Jag hoppades kunna bekämpa pessimismen och åter upprätta förtroendet. De inre skakningarna visade sig emellertid redan för svåra för att detta mål numera skulle kunna nås. Själv hade jag till och med då den fasta tillförsikten, att vi trots våra krafters avtagande ännu i månader skulle kunna hindra beträdandet av vår fosterländska jord. Lyckades detta, så var icke heller det politiska läget hopplöst. Härför gällde visserligen en tyst förutsättning, att våra landgränser icke eventuellt blevo hotade från öster eller söder samt att hemorten förblev orubbad i sitt inre.

Natten mellan den 4. och 5. oktober avgick vårt anbud till presidenten i Nordamerikas förenta stater. De av honom i januari detta år uppställda grundlinjerna för en »rättsfred» hade av oss antagits.

För oss själva blev det till en början blott att fortsätta striden. Truppens avtagande spänstighet, minskningen i de stridandes antal, fiendens återupprepade inbrott tvungo oss på västfronten att undan för undan fortsätta att vika till kortare linjer. Vad jag den 3. oktober förklarat för riksledningen utfördes: vi klängde oss så mycket som möjligt fast vid fiendens jord. Operationerna och slagen bibehöllo


24. — Hindenburg, Ur mitt liv.