samma karaktär de haft sedan mitten av augusti. Avtagningen i vår stridskraft motsvarades även nu av en liknande avmattning i fiendens anfallsvilja. Misstog sig fienden i sitt antagande, att vi skulle sammanstörta, så misstogo vi oss i förhoppningen, att fienden fullständigt skulle förlamas. Således stod stridens slutgiltiga utgång icke att ändra, om det icke lyckades oss att bringa till stånd ett uppbåd av vår sista kraft i hemorten. En massresning av folket skulle icke förfelat att göra intryck på fienden och vår egen här. Men förefanns ännu så mycket användbar livskraft och sådana offervilliga massor? I varje fall var vårt försök att åstadkomma något sådant vid fronten förgäves.
Hemorten förlamades tidigare än hären. Under dessa omständigheter förmådde vi icke sätta något beaktansvärt motstånd mot de allt starkare påtryckningarna från Förenta staternas president. Vår regering gav efter i förhoppning om mildhet och rättvisa. Den tyske soldaten och den tyske statsmannen gingo skilda vägar. Den uppkomna klyftan kunde icke mera igenfyllas. Mitt sista försök till ett gemensamt slag framgår av följande brev till rikskanslern den 24. oktober 1918.
»Jag vill icke förtiga för Eders storhertigliga höghet, att jag i de senaste riksdagstalen med smärta saknat ett varmt upprop till förmån för armén.
Jag hade hoppats av den nya regeringen, att den skulle samla hela folkets samtliga krafter i det fosterländska försvarets tjänst. Detta har icke skett. Tvärt om har det, bortsett från ett par undantag, endast talats om försoning med men icke om bekämpande av den fosterlandet hotande fienden. Detta har först verkat nedslående, sedermera upplösande på armén. Allvarliga tecken bevisa detta.
För genomförandet av det nationella försvaret behöver armén icke blott folk utan även den anda, som följer av övertygelsen om nödvändigheten att strida och den moraliska hänförelsen för denna höga uppgift.
