mig rikliga bevis på, att jag icke misstagit mig beträffande min nye medarbetare.
De uppgifter, som väntade generalen, voro lika svåra som otacksamma. De fordrade en rastlös verksamhet, en fullständig självförsakelse samt avstående från varje tanke på annan ära än den, som ligger i den mest hängivna pliktuppfyllelse och från varje annat erkännande än från sina tillfälliga medarbetare. Vi kände alla storheten och svårigheterna i det verk, som väntade honom. Vårt hela läge började allt mera försämras. Jag vill endast visa det i blixtbelysning:
I Orienten sammanstörtade det osmanskt-asiatiska rikets sista motstånd. Så väl Mosul som Aleppo föllo nästan utan motstånd i fiendens händer. Den mesopotamiska så väl som den syriska armén hade upphört att existera. Georgien måste utrymmas av oss, icke därför att vi militärt voro tvungna därtill, utan därför att våra ekonomiska planer därstädes voro outförbara eller åtminstone icke längre skulle kunna göras vinstgivande. Även de trupper, som vi skickat till Konstantinopel återkallades. Ententen anföll emellertid icke Tracien. Stambul skulle icke falla genom djärva hjältebragder och imponerande maktutveckling. Anledningen härtill är obekant. Den kan ligga i sakliga för oss då för tiden oförklarliga militära betänkligheter, men även politiska skäl kunna härvid hava varit utslagsgivande för ententen.
Övriga tyska hjälptrupper, som ännu befunno sig i Turkiet, koncentrerades i riktning mot Konstantinopel. De skildes från de gemensamt försvarade landsdelarna aktade av de ridderliga osmanerna, vilka de bistått i deras kamp på liv och död. Vad som nu därstädes vände sig emot oss, härrörde från de kretsar, vilka sågo sina anslag krönas med framgång och som genom yttringar av hat sökte skaffa sig ett förskott på de blivande härskarnas gunst. Den verklige osmanen visste, att vi icke blott varit beredda att hjälpa i den nuvarande striden utan även vid den senare nyorganisationen av hans stat.
