Sida:Ur mitt liv.djvu/375

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
373

Enver och Talaat-Pascha avträdde från skådeplatsen för sin verksamhet, skymfade av sina motståndare, men eljest oförvitliga.

Ur Bulgarien hade våra sista trupper avtågat. Även de följdes av mången tacksam känsla och ärlig tanke, på det livligaste uttalad i ett brev, som den forne chefen för den bulgariska hären vid denna tid skrev till mig. Jag kunde icke värja mig för intrycket att ur dessa rader talade det, som jag så många gånger trott mig känna i uttalandena av denne ärlige officer: »Hade jag varit politiskt obunden, skulle jag militärt handlat annorlunda.» Insikten kom väl för sent, hos honom som på andra ställen.

Österrike-Ungern upplöstes så väl politiskt som i fråga om försvarskraft. Det prisgav icke blott sig själv utan även våra landgränser. I Ungern tog sig revolutionen uttryck i hatet mot tyskarna. Kunde det verka överraskande? Hörde icke detta hat till magyarens stolthet? Men då ryssen knackade på gränsen hade man för visso känt på annat sätt i det ungerska landet. Ett upprepat våldsamt knackande! Med vilket jubel hade icke de tyska trupperna även hälsats och med vilken hängivenhet hade de ej förplägats, ja rent av skämts bort, då det gällde att krossa Serbien. Vilken hänförelse mötte oss icke, då vi anlände för att återerövra Siebenbürgen! Varaktig tacksamhet är sällsynt i den mänskliga tillvaron, men ännu långt mera i det statliga livet.

Däremot rönte vi i Rumänien på mångfaldiga ställen öppen tacksamhet. Man insåg där, att ett fritt rumänskt liv icke skulle kunnat bliva verklighet utan Rysslands sammanbrott.

När nu vissa kretsar i Tyskland hänvisa på våra forna bundsförvanters hat mot oss och däruti se ett bevis på vår felaktiga politiska och militära hållning, så förbise de sannolikt därvidlag, att utbrott av hat ur vänners munnar även ljödo i det fientliga lägret. Knöto icke inför våra ögon franska soldater under skymford nävarna mot sina