engelska förbundskamrater, och ropade icke franska röster över till oss: »I dag med England mot er, i morgon med er mot England!» Ropar icke likaledes en fransk soldat i mars 1918, pekande på ruinerna av dômen i St. Quentin till sina engelska vapenbröder som tillfångatagits tillsammans med honom, darrande av vrede: »det var ni!»
Jag hoppas, att yttringarna av missförstånd mellan oss och våra forna bundsförvanter skola förstummas, när de dystra dimmor försvinna, vilka dölja sanningen och nu draga bort våra förra stridskamraters blickar från de gemensamma ärans fält, på vilka tyskt liv insattes till förverkligande av även deras planer och drömmar.
Från slutet av oktober visar sig sammanbrottet överallt; endast på västfronten förstodo vi ännu alltjämt att förhindra det. Där blev den fientliga påträngningen svagare, men även vårt motstånd mattare. Allt mindre blev de tyska truppernas antal, allt större de öppna luckorna i försvarsställningarna. Blott ett fåtal utvilade tyska fördelningar och stora ting skulle kunnat utföras. Fåfänga önskningar, tomma förhoppningar! Vi sjunka, ty hemorten sjunker. Den kan icke mera skänka oss nytt friskt liv, dess kraft är förbrukad!
Den 1. november begiver sig general Gröner till fronten. Vår närmaste omsorg är tillbakadragandet av vårt försvar till ställningen Antwerpen—Maas. Beslutet är enkelt, utförandet svårt. Dyrbar krigsmateriel ligger ännu åt fiendesidan i denna linje, men dyrbarare än dess räddning är för oss tillbakaförandet av 80,000 sårade i de framför denna linje befintliga lasaretten. På så sätt fördröjes beslutets genomförande av de tacksamhetskänslor, vilka vi äro skyldiga våra blödande kamrater. Dock kan det nuvarande läget icke i längden upprätthållas. Därtill äro våra krafter numera för svaga och för uttröttade och det tryck för starkt, som av utvilade amerikanska massor utövas mot vår ömtåligaste punkt i Maasområdet. Dessa massors strid torde emellertid kommit Förenta staterna att för framtiden inse,
