Sida:Ur mitt liv.djvu/378

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
376

sin nakenhet: »Ve, de besegrade!» Ett utrop, som emellertid icke blott har sitt ursprung i hat utan även i fruktan.

Sådant är läget den 9. november. Dramat slutar icke på denna dag, men erhåller ny färg. Omvälvningen segrar. Låtom oss icke uppehålla oss vid dess anledningar. Den träffar först och främst förintande härens stödjepelare, den tyske officern. Den rycker, som en främling säger, den välförtjänta lagern från hans huvud och trycker martyrens törnekrona på hans blödande hjässa. Liknelsen är gripande i sin sanning. Må den tala till hjärtat på varje tysk!

Det yttre tecknet till det nya väldets seger är tronens störtande. Även det tyska kejsardömet faller.

Innan denne ännu fattat beslutet förkunnar man inom fäderneslandet dess kejsares och konungs tronavsägelse. På mörka vägar fullbordas så mycket i dessa dagar och timmar, som väl en gång icke skall undgå historiens ljus.

Planen att med våra fronttrupper skapa ordning i hemorten överväges. Dock förklara talrika chefer, män, värda det största förtroende och begåvade med den djupaste inblick, att våra trupper visserligen ännu skola hålla stånd mot fienden, men att de icke skulle göra front mot hemorten.

I dessa stunder är jag vid min allerhögste krigsherres sida. Han uppdrager åt mig att återföra hären till hemorten. Då jag på eftermiddagen den 9. november lämnar min kejsare, skulle jag icke mera återse honom! Han hade gått för att bespara fosterlandet nya offer, för att skaffa det gynnsammare fredsvillkor.

Mitt under denna den våldsammaste krigiska och politiska spänning förlorade den tyska hären sin innersta stadga. För hundratusentals trogna officerare och soldater vacklade därmed grundvalen för deras känslor och tänkesätt. Jag trodde mig för många av de bästa underlätta lösningen av denna konflikt, om jag fortskrede på den väg, som