Sida:Ur mitt liv.djvu/379

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
377

min kejsares vilja, min kärlek till fosterlandet och hären samt min pliktkänsla anvisat mig. Jag stannade på min post.


MITT AVSKED.

Vi hade nått slutet!

Såsom Siegfried föll för den baksluge Hagens spjutkast, så föll vår utmattade front, sedan den förgäves försökt att dricka sig till nytt liv ur den inhemska kraftens utsinade källa. Nu var det vår uppgift att rädda tillvaron åt vår härs återstående stridskrafter för fosterlandets framtida återuppbyggande. Det närvarande var förlorat. Sålunda återstod endast hoppet på framtiden.

Grip verket an!

Jag förstår de tankar att fly från världen, som inför sammanbrottet av allt det, som var dem kärt och dyrbart, bemäktigade sig många officerare. Längtan att »icke mera vilja veta av» en värld, där de upprörda lidelserna ända till oigenkännlighet vanställt vårt folks sanna inre kärna, är mänskligt förklarlig och dock — måste jag öppet uttala, vad jag tänker:

Kamrater vid den en gång så stora, stolta tyska armén! Kunnen I tala om förtvivlan? Tänken på de män, som för mer än ett århundrade sedan åt oss skapade ett inre nytt fosterland. Deras religion var tron på sig själva och på heligheten i deras sak. De skapade det nya fosterlandet, grundande det icke på ett för vårt väsende främmande doktrinraseri, utan byggande den på grundvalen av individens fria utveckling inom ramen av och i pliktuppfyllelse till det helas bästa! Denna samma väg skall Tyskland även nu gå, om det blott först en gång åter förmår att gå.

Jag hyser den fasta tillförsikten, att såsom i de tiderna, även denna gång sambandet med vår stora, rika forntid skall göra sig märkbar och, där den förintats, återställas.