Sida:Ur mitt liv.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
37

Vilken militär kritik, man än underkastar striden om St. Privat, förlorar densamma därigenom ingenting av sin inre storhet. Denna ligger uti den anda, varmed truppen uthärdade och slutligen segerrikt övervann den timslånga, fruktansvärda krisen. Vid minnet av den 18. augusti bliver denna känsla för oss alltjämt utslagsgivande. Den allvarliga stämning, som genom slaget bemäktigat sig vårt manskap, försvann snart, men däremot lever stoltheten över de personliga prestationerna och bragden i dess helhet ännu i denna dag. Ännu år 1918 firade jag, även nu på fientlig mark, St. Privatdagen tillsammans med 3. gardesregementet, vilket jag tack vare min konungs nåd åter tillhörde. Flera »gamla herrar», stridskamrater från 1870, bland andra den förut omnämnde majoren von Seel, hade till minnesdagen skyndat från hemorten till fronten. Det var sista gången jag skulle få se det stolta regementet!

Efter vad jag hört, hava det preussiska gardets minnesvårdar på höjden vid St. Privat nu nedrivits av våra fiender. Skulle detta verkligen vara sant, tror jag icke, att dylika handlingar äro ägnade att nedsätta det tyska hjältemodet. Många gånger har jag sett tyska officerare och soldater med tyst vördnad dröja inför franska krigsmonument, även om de stått på tysk jord, och visa sin aktning och förståelse för motståndarens bragder och offer.

Efter slaget övertog min bataljonschef, såsom varande den ende osårade regementsofficern, befälet över regementet. Själv förblev jag även i hans nya ställning adjutant hos honom.

Gången av den operation, vilken fann sin märkliga avslutning vid Sedan, medförde föga beaktansvärt för mig. I förspelet, slaget vid Beaumont den 30. augusti, deltogo vi endast såsom åskådare, stående i reserven. Även den 1. september följde jag slagets gång huvudsakligen i en åskådares roll. Gardeskåren bildade nordöstra delen av den järnring, som under dagens lopp slöt sig om Mac Mahons armé.