Sida:Ur mitt liv.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
39

Garennes nordöstra bryn, överträffade alla fasor, jag någonsin mött på slagfälten.

Redan mellan kl. 4 och 5 e. m. intogo vi våra bivacker. Slaget var slut. Endast ett enstaka gevärsskott small fram emot aftonen, och en kula ven över oss. Då vi blickade bort mot skogsbrynet syntes där en turko, som hotande svängde sitt gevär och sedan i långa språng försvann i mörkret bland träden.

Aldrig varken förr eller senare har jag tillbringat natten på slagfältet med en sådan känsla av fullständig tillfredsställelse som här. Alla drömde nog, sedan tonerna av »Nu tacker Gud allt folk» förklingat, om ett snart slut på kriget. Häruti missräknade vi oss emellertid bittert. Kriget fortsatte. Detta det franska motståndets fortsättande efter slaget vid Sedan har man hos oss ofta ansett blott såsom en onödig fransk självuppoffring. Denna uppfattning kan jag icke biträda och har icke kunnat neka de dåvarande diktatorernas vidsynthet mitt bifall. Att den franska republiken upptog vapnen, då kejsardömet var tvunget att nedlägga dem, visade dock enligt min mening icke blott en efterföljansvärd patriotisk anda utan därjämte en storslagen statsklok framtidsblick. Jag tror ännu i dag, att Frankrike om det i det ögonblicket uppgivit sin motståndsvilja skulle hava prisgivit största delen av sitt nationella värde och därmed utsikterna till en bättre framtid.

Den 2. september fingo vi på förmiddagen besök av kronprinsen, som meddelade oss den första underrättelsen om tillfångatagandet av Napoleon och hans armé, och på eftermiddagen av vår konung och krigsherre. Man kan knappast göra sig en föreställning om det exempellösa jubel, varmed monarken mottogs. Det var omöjligt att hålla manskapet kvar uti rotar och led. De omringade sin högt älskade herre och kysste hans händer och fötter. För första gången under detta fälttåg såg Hans majestät sina garden och med tårar i ögonen tackade han oss, för vad vi presterat vid St. Privat. Det var en rik belöning