för de svåra stunderna där borta! I konungens följe befann sig även Bismarck. Med olympiskt lugn red han i slutet av kavalkaden, men blev igenkänd och fick ett särskilt hurra, vilket han med ett belåtet leende mottog. Moltke var icke närvarande.
Den 3. september vid middagstiden erhöll mitt regemente order att rycka fram mot Sedan och tränga alla utanför fästningen varande fransmän in i denna. Härigenom skulle förhindras, att de i förterrängen talrikt kringdrivande fransmännen skulle kunna förledas att sätta sig i besittning av de runt omkring i stora mängder liggande gevären och med dem våga ett, om också utsiktslöst genombrytningsförsök. Jag red i förväg genom Bois de la Garenne ända fram till höjderna omedelbart ovanför staden. Rödbyxorna, som gåvo färg åt landskapet, visade sig såsom ofarliga sökare efter kappor och täcken, vilka de ville taga med sig i fångenskapen. Regementets ingripande var därför obehövligt; några patruller från andra truppförband, som bivackerade i närheten, voro tillräckliga. Då jag med denna rapport red tillbaka till det efterföljande regementet, såg jag i skogen ett dammoln på den mot norr ledande chaussén. En fransk militärläkare, som stod framför den till lasarett förvandlade Querimontgården, och sedan följde mig ett stycke på vägen, berättade, att kejsar Napoleon, ledsagad av svarta husarer, befunne sig i detta dammoln för att begiva sig till Belgien. Hade jag endast två minuter tidigare hunnit fram till vägen, skulle jag kunnat bliva vittne till denna historiska tilldragelse.
Samma dag på aftonen lämnade vi slagfältet och ryckte in i kvarter i närheten. Från dessa anträdde vi efter en vilodag sedermera framryckningen mot Paris. Denna förde oss till en början över slagfältet vid Besumont och senare genom trakter, vilka under det sista stora kriget hava varit skådeplats för hårda strider. Den 11. och 12. september låg regementet i Craonne och Corbény, två små vänliga städer vid foten av Winterberget, och den 28. maj 1918
