Sida:Ur mitt liv.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
47

Regeringstrupper, som framryckte utanför Paris’ huvudvall, gingo väster om Montmartre och stormade strax efteråt över dettas då för tiden obebyggda nordsluttning de vitt behärskande höjderna, upprorets sista bålverk.

Jag betraktar det som en bitter ironi av ödet, att det enda politiska parti i Europa, som då, efter vad jag väl får antaga, i fullständig missuppfattning av de verkliga händelserna, förhärligade denna rörelse, uti vårt fosterland för närvarande är tvunget att med all skärpa framgå mot kommunistiska strävanden. Detta är ett bevis för, varthän doktrinär ensidighet leder, innan den praktiska erfarenheten utredande ingriper.

Med det varnande exemplet av de senast skildrade tilldragelserna i hjärtat vände vi i början av juni ryggen åt Frankrikes huvudstad och inträffade efter tre dagars järnvägsresa åter i vårt lyckliga, segerrika fädernesland.

Intåget i Berlin skedde denna gång från Tempelhofer Feld. I detsamma deltogo vid sidan av gardeskåren representanter från alla tyska truppförband. Hoppet om ett segerrikt tredje intåg genom Brandenburger Tor, vilket jag, icke för min utan för min kejsares och konungs samt för fosterlandets skull, länge närt i mitt innersta hjärta, skulle icke gå i uppfyllelse!


FREDSARBETE.

Med rika erfarenheter inom alla krigets verksamhetsområden hade vi från den franska jorden återvänt till hemorten. Med det enade fosterlandet hade en tysk enhetshär skapats, från vars grundtanke de statliga egenheterna endast krävt ytliga avvikelser. Enhetligheten i den krigiska uppfattningen var hädanefter lika tryggad som enhetligheten i organisation, beväpning och utbildning. Det låg i den tyska utvecklingens naturliga gång, att de preussiska