det numera tyska armékårer, i viss mån som regeringstruppernas bundsförvanter, avspärrade Frankrikes huvudstad mot norr och öster, övergingo de sistnämnda under långvariga strider till anfall mot Paris från söder och väster. Händelserna utanför fästningsvallarna kunde man bäst åskåda från de 6 km. nordväst om Paris vid Seine belägna höjderna vid Sannois. Företagsamma fransmän hade där uppställt kikare, vilka de mot ersättning uthyrde till de tyska soldaterna, att användas vid beskådandet av ett inbördeskrigs drama. Själv begagnade jag mig icke härav utan inskränkte mig till att vid den dagliga orderuttagningen i St. Denis antingen genom ett högt beläget fönster i det där belägna värdshuset »Cerf d’or» eller genom att rida fram på den långsträckta Seineön vid St. Denis skaffa mig inblick i läget uti Paris. Från slutet av april visade väldiga eldsvådor gången av striderna i stadens inre. Jag påminner mig, hurusom jag särskilt den 23. maj hade intrycket, att hela det inre Paris vore hemfallet åt förintelse. Tillståndet i staden skildrades av de därifrån strömmande flyktingarna i de bjärtaste färger. Verkligheten tyckes också icke hava stått långt efter dessa skildringar. Mordbrand, plundring, mord å personer tagna som gisslan, kort sagt, alla nu såsom bolsjevikiska stämplade sjukdomsföreteelser hos en i krig sammanstörtad statskropp uppträdde redan då. En frigiven kommunistisk ledares hotelse: »Regeringen hade icke mod att låta skjuta mig, men jag skall hava mod att låta fysiljera regeringen» tycktes synbarligen skola förverkligas. Huru fullständigt den eljest så starka och ömtåliga nationalkänslan slocknat hos kommunarderna, visar deras förklaring: »Vi berömma oss av att i våra fienders åsyn stöta bajonetten i ryggen på vår regering.» Man ser, att den bolsjevikiska världsförbättringsmetoden, sådan den i nyaste tid uppträtt även hos oss, icke ens kan göra anspråk på originalitet.
Från det högt belägna fönstret i St. Denis såg jag också till sist en dag slutet på kommunens tillvaro.
