kamrat. Hon skänkte mig en son och tvenne döttrar. Den förre har i det stora kriget gjort sin skyldighet såsom generalstabsofficer. Båda döttrarna äro gifta och deras män ha i det sista stora kriget likaledes stått inför fienden.
År 1881 förflyttades jag till 1. infanterifördelningen i Königsberg. Denna placering gjorde mig mera självständig, bringade mig närmare truppen och förde mig till min hemortsprovins.
Från min tjänstgöring därstädes måste jag särskilt framhålla, att den bekante militäre författaren general von Verdy du Vernois en tid var min fördelningschef. Generalen var en högt begåvad, intressant personlighet. På grund av sin rika erfarenhet på höga generalstabsplatser under krigen 1866 och 1870—71 ägde han en utomordentlig kännedom om den tidens avgörande tilldragelser. Ävenså hade han tidigare genom sin placering vid ryska högkvarteret i Warschau under polska upproret 1863 vunnit en djup inblick i de politiska förhållandena vid vår ostgräns. De skildringar ur sitt liv, vilka han med en glänsande berättarkonst föredrog, voro därför icke blott ur militär utan även ur politisk synpunkt i hög grad lärorika. General von Verdy var dessutom banbrytande på den tillämpade krigskonstens område. Jag lärde därför under hans ledning och genom ömsesidigt utbyte av åsikter mycket för min senare lärareverksamhet vid krigsakademien, och denne snillrike man inverkade i olika riktningar ytterst uppmuntrande på mig. För mig var han städse en välvillig förman, som skänkte mig sitt fulla förtroende.
Även min dåvarande stabschef, överste von Bartenwerffer, minnes jag gärna med tacksamhet. Hans fältövningar och uppgifter för generalstabens vinterarbeten voro mästerligt planlagda och hans kritiker synnerligen lärorika.
Från 1. infanterifördelningens stab förflyttades jag efter tre år såsom kompanichef till Infanteriregementet 58., vars förläggningsort var Fraustadt i Posen. Vid detta återvändande till trupptjänsten fick jag övertaga ett kompani, vilket
