så gott som uteslutande hade polska värnpliktiga. De svårigheter, som på grund av bristande ömsesidig språkkunskap stå i vägen för umgänget mellan förmän och underlydande samt därmed för uppfostran och utbildning, lärde jag härunder känna i hela dess omfattning. Själv var jag, så när som på några fraser, vilka jag uppsnappat i min barndom, icke mäktig polska språket. Mitt inflytande på kompaniet försvårades även därigenom, att manskapet låg förlagt uti 33 skilda civila kvarter, vilka voro spridda över hela staden ända ut till de kringliggande väderkvarnarna. Men i stort sett voro mina erfarenheter av de polska värnpliktiga icke ogynnsamma. Folket var flitigt, villigt och vad jag särskilt vill framhålla, tillgivet, om man tog hänsyn till de svårigheter vid tjänstens inövande, de hade att övervinna, och för övrigt med omsorg sörjde för dem. Då för tiden trodde jag, att den större förekomsten av stölder och dryckenskap hos polackerna mindre var att tillskriva moralisk undermålighet än mången gång otillräcklig uppfostran under den första ungdomstiden. Jag beklagar mycket, att jag nu måste taga tillbaka min goda tanke om de posenska polackerna, sedan jag hört, vilka grymheter insurgenterna begått mot värnlösa. Det skulle jag icke tilltrott landsmännen till mina förutvarande fysiljärer!
Gärna erinrar jag mig ännu i dag min tyvärr endast 1¼-åriga kompanichefstid. För första gången lärde jag känna livet i en liten, till hälften lantlig garnison och rönte även utom kamratkretsen ett vänligt mottagande på de närbelägna godsen, varjämte jag åter en gång fick stå i omedelbar beröring med soldaten. Jag bemödade mig redligt att sätta mig in i varje individs skaplynne och knöt sålunda ett fast band mellan mig och mina underlydande. Därför kände jag tungt skilsmässan från mitt kompani, trots alla yttre fördelar, vilka återvändandet till generalstaben medförde för mig.
Detta ägde rum på sommaren 1885 genom transport till Stora Generalstaben. Efter några månader blev jag
