uppstått utanför dennas gränser. Vad Magdeburgs närmaste omgivningar sakna i naturskönhet, har man förstått ersätta genom vidsträckta parkanläggningar. Även för vetenskap och konst har man sörjt genom teatrar, konserter, museer, föredrag och dylikt. Man ser sålunda, att man även utom tjänsten kan trivas bra därstädes, särskilt om man finner så angenäma umgängesförhållanden, som beskärdes oss.
Till sällskapslivet inom staden hörde även umgänge med hoven i Braunschweig, Dessau och Altenburg ävensom på talrika lantgods. Att nämna dem alla skulle föra för långt. Men på ett årligen återkommande flera dagars besök, som vi gjorde hos min nu 93-årige, vördade och faderlige vän, generalen i kavalleriet greve Wartensleben på Carow, måste jag dock tänka med särskild tacksamhet.
På jakttillfällen led man heller icke brist. Alldeles bortsett från de bekanta stora har- och fasanjakterna i provinsen Sachsen, sörjde hovjakterna i Letzlingen, Mosigkau vid Dessau, Blankenburg i Harz och inom det altenburgska området ävensom klappjakter och jaktutfärder på ett flertal lantgods för, att man även fick skjuta vildsvin, dov- och kronhjort, rådjur och tjäder.
Allt mera mognade hos mig beslutet att lämna armén. Under min militära bana hade jag nått mycket högre, än jag någonsin vågat hoppas. Intet krig syntes förestå, och dessutom kände jag det som en plikt att lämna rum åt yngre krafter samt anhöll 1911 om avsked. Alldenstund det även om denna obetydliga händelse uppstått oriktiga rykten, förklarar jag uttryckligen, att inga som helst friktioner, vare sig i tjänsten eller av privat natur, föranlett detta steg.
Avskedet från kärt vordna, mångåriga förbindelser och i all synnerhet från min IV. armékår, som vuxit fast i mitt hjärta, blev mig icke lätt. Men det måste ske! Jag anade icke, att jag efter några få år åter skulle gripa till svärdet och så i likhet med min förutvarande armékår på nytt få tjäna kejsare och rike, konung och fosterland.
