Sida:Ur mitt liv.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
64

medvetande. Endast på denna grundval voro de oerhörda prestationer möjliga, varmed vi snart därefter i nödens stund måste och kunde bjuda en hel fientlig värld spetsen.

På Europas, Asiens och Afrikas slagfält hava sedan också den tyske officern och soldaten lämnat bevis för, att vår härutbildning varit den rätta. Om ock det sista krigets långa varaktighet genom mångahanda inflytelser utövat en demoraliserande inverkan på vissa naturer eller om, under trycket av den andliga och kroppsliga spänningen, de moraliska begreppen delvis förvirrats samt till och med även under talrika prövningar hittills otadliga karaktärer blivit svaga, så förblev dock härens innersta kärna, trots den mest oerhörda belastning, sedligt sund och sin uppgift vuxen.

Man har förebrått den förut bestående armén, att den bemödat sig att neddraga de fria människorna till viljelösa verktyg. På det stora världskrigets slagfält, mitt ibland de upplösande inflytelserna av ändlösa strider har det emellertid visat sig, vilket viljestärkande inflytande vår uppfostran utövat. Otaliga upplyftande och samtidigt skakande tilldragelser bevisa, vilka stora frivilliga uppoffringar den tappre tyske mannen var mäktig, icke därför att han sade sig: »Jag måste», utan därför att han sade: »Jag vill».

Det ligger i händelsernas utveckling, att man i och med den gamla arméns upplösning fordrar nya vägar för uppfostran av folket och dess försvarskraft. Gent emot dem står jag stadigt fast på de gamla beprövade principernas grundval. Låt vara att andra icke anse det obetingat avgörande, genom vilka medel och på vilket sätt vi uppnå möjligheten till likadana prestationer som förr, däri skola de åtminstone säkert instämma med mig, att det för vårt fosterlands framtid är avgörande, att vi över huvud taget åter ernå denna möjlighet. Så vida vi icke vilja avstå från vår ställning i världen och nedsänka oss till att vara städet, emedan vi, då stunden fordrar det, varken finna mod eller kraft längre att vara hammaren.