framkallade den kriget. Att inrikta oss mot denna fara försummade vi. Vår förbundspolitik rättade sig mera efter hedersbegrepp än efter vårt folks behov och vårt läge i världen.
Om en tysk rikskansler redan på nittiotalet ansåg sig böra räkna med den fortskridande upplösningen inom den med oss förbundna Donaumonarkien som med något självfallet, så är det obegripligt, att vår politik icke därav drog de erforderliga konsekvenserna.
Jag har i alla tider skänkt de tysk-österrikiska stamförvanterna min fulla sympati. Svårigheterna uti deras ställning inom sitt fosterland rönte ju allmänt hos oss det livligaste deltagande. Men denna vår känsla utnyttjades enligt min åsikt alltför vittgående av den österrikisk-ungerska politiken.
Ordet Nibelungentrohet gjorde på sin tid säkert ett mycket djupt intryck. Men det kunde icke föra oss bort från det faktum, att Österrike-Ungern utan förbundsbroderlig förståelse drog in oss i den bosniska krisen, vid vilken man just slagit mynt av detta ord, och sedan fordrade, att vi skulle hålla det ryggen fri. Att vi vid denna tid icke kunde lämna bundsförvanten var tydligt. Det skulle betytt detsamma som att stödja den ryske kolossen för att sedan själva så mycket säkrare och motståndslösare krossas av honom.
Som soldat måste särskilt missförhållandet mellan Österrike-Ungerns politiska anspråk samt dess inrepolitiska och militära krafter falla mig i ögonen. Gent emot det efter det ostasiatiska kriget åter starkt vordna Rysslands oerhörda rustningar, förstärkte visserligen vi tyskar vårt försvar, men ställde icke samma fordringar på våra österrikisk-ungerska bundsförvanter. För Donaumonarkiens statsmän torde det varit mycket enkelt att vid våra uppmaningar till ökning av de österrikisk-ungerska rustningarna draga sig tillbaka bakom svårigheterna i de inre statliga förhållandena. Men varför funno vi intet medel, att i denna
