fråga ställa Österrike-Ungern inför ett antingen—eller? Vi kände dock vår sannolike motståndares väldiga numerära överlägsenhet. Skulle vi då tåla, att bundsförvanten lät en stor del av sin folkkraft ligga obrukad utan nytta för det gemensamma försvaret? Vad hade vi för nytta av att uti Österrike-Ungern äga ett mot sydost framskjutet bålverk, om detta bålverk åt alla håll uppvisade rämnor och icke hade tillräckligt antal försvarare för att hålla sina vallar?
Att räkna med något verksamt väpnat bistånd från Italien har alltid synts mig betänkligt. Även med de italienska statsmännens goda vilja var ett dylikt tvivelaktigt. Vi hade under Tripoliskriget haft tillfälle att till fullo lära känna den italienska härens svagheter. Sedan dess hade därvarande förhållanden på grund av statens svårt medtagna finanser knappast blivit bättre. I varje fall var Italien icke stridsberett.
I dessa banor rörde sig mina tankar och bekymmer på den tiden. Jag hade redan två gånger lärt känna kriget, varje gång under kraftig politisk ledning i förening med enkla, klara krigiska mål. Jag fruktade icke kriget, icke ens nu! Men vid sidan av dess upplyftande verkningar kände jag alltför väl dess förhärjande ingrepp uti den mänskliga tillvaron, för att jag icke skulle vilja undvika detsamma, så länge det var tänkbart möjligt.
Och så bröt kriget in över oss! Hopplösheten av att kunna på bestående grund uppnå en överenskommelse med Frankrike, stilla Englands handelsavund och rivalitetsskräck samt tillfredsställa Rysslands begär utan att från vår sida bryta förbundet med Österrike, hade sedan långt tillbaka i Tyskland frammanat en spänning i stämningen, som lät krigsutbrottet kännas nästan som en befrielse från ett ständigt, i hela livsverksamheten ingripande tryck.
Den tyska kejserliga hären uppbådades! En ståtlig krigsmakt, vars make i duglighet världen sällan skådat. Vid dess anblick måste hela folkets hjärta slå kraftigare. Dock ingenstädes övermod inför de uppgifter, som väntade de
