Sida:Ur mitt liv.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
72

våra. Även om varken Bismarck eller Moltke lämnat oss i oklarhet om ett dylikt krigs tryckande börda, så frågade sig dock varje insiktsfull människa bland oss, om vi politiskt, ekonomiskt, militärt och moraliskt skulle vara i stånd att hålla ut. Men större än oron var utan tvivel förtroendet.

Under dylika tankar och i sådan stämning träffades även jag av underrättelsen, att stormen brutit lös. Soldaten i mig blev åter levande i sin numera allt behärskande kraft. Skulle min kejsare och konung behöva mig? Det sista året hade just gått till ända utan någon officiell antydan av sådant slag. Yngre krafter syntes stå till förfogande i erforderlig mängd. Jag fogade mig i ödet, men förblev dock i längtansfull förväntan.


TILL FRONTEN.

Hemorten lyssnade i spänning.

Underrättelserna från krigsskådeplatserna motsvarade våra förhoppningar och önskningar. Liège hade fallit, striden vid Mühlhausen segerrikt utkämpats, vår härs högra flygel och center befann sig i framryckning genom Belgien. De första jubelmättade underrättelserna om Lothringerslaget nådde fäderneslandet. Även österifrån klingade segerfanfarer.

Ingenstädes några händelser, som läto de bekymrade tankarna synas berättigade.

Den 22. augusti kl. 3 e. m. erhöll jag en förfrågan från Hans majestät kejsarens stora högkvarter, om jag vore beredd till omedelbar tjänstgöring.

Mitt svar lydde: »Är beredd.»

Redan innan detta telegram kunnat inträffa i stora högkvarteret, fick jag ytterligare ett därifrån. Enligt detsamma räknade man tydligen bestämt på, att jag vore beredd att antaga en befattning i fält och meddelade att general