Sida:Ur mitt liv.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
95

parfym, ryssläder och cigarretter förmår icke förtaga stanken av andra saker.

Jämnt ett år senare åkte jag en söndag genom Insterburg på återväg från en dags jaktutflykt. Vid torget avvisades min automobil, emedan man där skulle fira en tacksägelsefest till minne av stadens befrielse från ryssväldet. Jag måste taga en omväg. Man hade icke känt igen mig. Sic transit gloria mundi!

Den 13. september hinna våra trupper till Eydtkuhnen och beskjuta de återtågande ryska skarorna. Våra artilleriprojektiler skingra de tätt packade hoparna, samhörighetskänslan driver dem åter tillsammans. Tyvärr nå vi icke heller denna dag fram till den stora chaussén Wirballen—Wylkowyszki. Fienden vet, att detta skulle betyda tillintetgörelse för en stor del av hans numera i upplösning stadda kolonner. Därför kastar han emot våra utmattade trupper söder om vägen allt, vad han ännu har till hands av stridsdugliga förband. Endast en enda dag ytterligare återstår oss till förföljande. Efter denna skola Rennenkampfs trupper hava flytt in i skogs- och kärrterrängen väster om Njemensträckan Olita—Kowno—Wileny. Dit kunna vi icke följa efter dem.

Den 15. september voro striderna slut. Slaget vid de Masuriska sjöarna slöts på rysk mark efter mer än 100 kilometers förföljande, vilka av oss tillryggalades inom 4 dagar. Största delen av våra truppförband voro vid stridernas slut färdiga att användas på nytt.

Det är icke möjligt för mig, att här ytterligare ingå på de glänsande prestationer, som lantvärnsfördelningen von der Goltz och andra lantvärnsformationer i dessa dagar under anfall mot mångdubbel fientlig övermakt utfört uti det södra gränsområdet, nära nog ända fram till Weichsel, till skydd för vår högra flank. Dessa strider varade hela den tid, som jag förde befälet över 8. armén. När slutet inträffade, hade våra trupper trängt fram till Ciechanowo, Przasnysz och Augustowo.