Njemenarméns kårer marschera delvis i tredubbla, tätt bredvid varandra, hopträngda kolonner mot Ryssland. Rörelsen försiggår långsamt och måste skyddas genom insättande av starka krafter mot de påträngande tyskarna. På grund därav blir särskilt den 11. september en blodig stridsdag från Goldap ända till Pregel.
På aftonen denna dag hava vi klart för oss, att vi endast förfoga över några få dagar för genomförandet av förföljandet. Utvecklingen av det allmänna läget på den östra krigsskådeplatsen gör sig gällande med hela sin kraft. Vi mera ana än sluta oss till av bestämda underrättelser, att våra bundsförvanters operation i Polen och Galizien har strandat. På någon efterstöt över Njemen efter Rennenkampf är i varje fall icke att tänka. Men om vår operation icke inom den stora ramen i sista ögonblicket skall anses strandad, så får den fientliga armén endast så försvagad och utmattad nå den skyddande Njemenavskärningen, att huvuddelen av våra förband kan frigöras till den nu obetingat nödvändiga samverkan med den österrikisk-ungerska hären.
Den 12. september når 3. reservfördelningen Suwalki, sålunda rysk mark. Med knapp nöd undgår Rennenkampfs sydflygel att omringas av I. armékåren söder om Stallupönen. Vissa av våra förföljande truppers prestationer äro glänsande. De marschera och strida och marschera på nytt, tills soldaterna stupa av trötthet. Å andra sidan draga vi redan i dag gardesreservkåren ur stridsfronten för att ställa den i beredskap för andra operationer.
Denna dag anländer vårt armékvarter till Insterburg, som sedan den 11. åter befinner sig i tysk ägo. Vi hava alltså på den breda ostpreussiska landsvägen icke blott i tankarna utan även i verkligheten kommit till Rennenkampfs förutvarande högkvarter, förbi våra åt öster segerrikt marscherande trupper och västerut dragande ryska fångkolonner. I de just nyss lämnade rummen märkas underliga spår av rysk halvkultur. Den efterhängsna lukten av
