böcker, hvilka i Danmark på sista tiden framkommit som en frukt af den moderna literära rörelsen, står skäligen ensamt i sitt slag. Detta är ett märkvärdigt nutidsdrag. Dels den sena mognaden. Det är, som om en skald i våra dagar behöfde lefva längre, innan han vågar sig fram, och skälet är lätt funnet. Låt oss taga ett exempel i stort! När Goethe var 19 år, tror jag, skref han sin Werther. Man har sagt, att äfven detta var en analys af ett själstillstånd, och i viss mån är detta sant. Men skilnaden låg däri, som man af Goethes egna själfbekännelser får veta, att det hela egentligen var en analys af honom själf under en viss period af hans lif, gjord med tillhjälp af ett timadt faktum, som slumpen samtidigt fört till skaldens kännedom. Det var en själfbekännelse och tillika en kraftansträngning för att göra sig fri från ett slags sjukligt patos, som liksom behöft ett afledningsrör. Men hur öfvervägande lyriskt är icke detta! Hvilken sjudande lidelse, hvilket svärmeri, hvilket känslosvall! Jag nämner det ej som ett fel, blott som ett faktum. Den analyserande romanen i våra dagar — det har blifvit sagdt ofta och med rätta — är rent vetenskaplig. Den kräfver därför nödvändigt en mogen man, om den skall gifva ett tillfredsställande resultat. Ty den nöjer sig aldrig med att enbart berätta, om än så genialt och tilltalande, den framställer aldrig ett själstillstånd, en händelse eller en fortlöpande utveckling helt reflexionslöst. Den har äfven påtagit sig vetenskapsmannens uppgift att förklara de fakta, den framställer, och den nöjer sig ej med att blifva förstådd af fantasin, på
