det sättet som man t. ex. blixtsnabbt förstår, att Clärchen i »Egmont» måste handla, som hon gör, när hon hör, att Egmont är fången och skall föras till döden. Den analyserande romanen vill förklara ett psykologiskt problem, gifva svaret på det hvarför, som uppställes af förståndet. Men härför fordras arbete och framför alt erfarenhet. Det är därför klart, att en författare som Jacobsen måste framträda sent och skrifva sällan.
Jag har en gång hört en originel grundtvigiansk utläggning af berättelsen om Moses. Det säges, att han var 40 år, när han oöfverlagdt slog ihjäl den egyptiske mannen. Då var han ej mogen att framträda, och sättet, på hvilket han framträdde, ådagalade det. Därför fick han också vänta i 40 år till, men när han då trädde i spetsen för Israels folk, då var det Herran, som kallade honom. Med en liten förändring gäller detta vid hvarje arbete, man vill göra i lifvet. För öfrigt må man fatta detta »kallande» hur man vill. Men konsten att vänta, är stor. Och när man vill gifva skildringar ur verkligheten, får man vara bättre beredd, än när man vill skrifva lyrik, och ännu alvarligare blir uppgiften, om man också åtager sig att vetenskapligt förklara, hvad man berättar. Nutidens styrka är den kritiska reflexionen. Och blott när man kan vända den mot sig själf, är man den egentligen mäktig. Jacobsen har kunnat vänta, har kunnat se tiden gå sig ur händerna, utan att ännu »vara med», har kunnat se andras eröfringar, viss att också hans dag en gång skulle komma. När
